Ni vet när man saknar något eller någon sådär jätte mycket. När det gör så ont i en att man nästan kan dö. Att man är påväg att ge upp. Smärtan blir bara värre och värre, saknaden tar över allt. Ord kan inte förklara. Det är ungefär så jag känner nu. Allt känns så himla tungt och det känns som att allt är så långt bort ifrån mig, fast ändå så nära. Jag var världens lyckligaste med dig. Att gå och hålla din hand... Jag kan inte förklara känslan jag fick då. Det var så underbart. Det var som att allt annat stannade och det som betydde var bara du. Att det var du och jag. Jag kunde hålla på hur jag ville, jag kunde klanta till mig, jag kunde vara hur oseriös och seriös som helst, jag kunde skratta så att jag vart illröd i hela ansiktet, jag kunde gråta så att jag verkligen grät när jag var med dig. För när jag var med dig så spelade de ingen roll. Du skulle ändå inte bry dig, du brydde dig inte. Vi kunde vara helt sjuka med varandra, helt oseriösa... Men vi hade jämt så kul & så fort vi kollade på varann så log vi båda. Det kändes i alla fall som det och att allt verkligen var guld. Jag kan inte anklaga dig för det som hände och varför de tog slut mellan oss. Det är såhär att man känner som man känner för varann. Känslor kommer och går, och så är det liksom. Man får helt enkelt förstå det och acceptera det. Men en sak som är väldigt jobbig... Det är ju när den ena fortfarande är kär i den andre. Och det är precis de som jag är. Det går inte en dag utan att jag inte tänker på dig. Du finns alltid någonstans inne i mitt huvud. Varje minut, varje sekund tillochmed. Även fast jag inte tänker på dig kanske, så känns det att du finns där inne. Ibland vill jag bara få ut dig därifrån, jag vill bara sluta älska dig... Men jag kan inte! Jag säger det en engång, jag anklagar dig inte för att du inte längre är kär i mig. Såklart att jag inte gör de! Som jag sa... Det är så. Alla är inte kära i alla, alla gillar inte varann på detta "kärlekssätt". Det känns ändå bra, för vi är vänner och vi kan prata med varandra. Om det inte skulle vara så, så skulle jag absolut inte klara av det kan jag säga. För det är nåt som jag hatar... När man har varit tillsammans och sen gör slut, men fortsätter inte som vänner, utan fortsätter som "fiender". Så tycker inte jag att det ska vara mellan några och jag är glad att det inte är så mellan oss. Men såklart så är det jobbigt för mig att vi "bara" är vänner, eftersom att jag vill fortfarande så mycket mer. Men jag vet att jag inte kan göra något åt saken längre, inte nu i alla fall. Jag får leva i nuet. Man har ingen aning om något utav de som var kommer tillbaka. Det är just därför som man ska leva i nuet och se! Kan dock säga också att du förändrade mig som person och det menar jag verkligen. Jag vart en mycket levande, visande & vågande person. Det känns kan jag säga. I never wanted this to happen, you know that.